Dans- och rörelseterapi
För vem passar dans och rörelseterapi?
Dans- och rörelseterapi passar alla som är motiverade att lära sig mer om sina känslor, tankar och kroppssensationer. Inom dans- och rörelseterapin är de centrala begreppen ”att göra” och ”att erfara”. Därmed är det en passande terapiform både för personer som har lätt för verbal kommunikation och analys och för personer som har lättast för och lär sig bäst genom att själv få göra och uppleva. Dans- och rörelseterapi kan vara ett väldigt bra komplement till verbala terapier som till exempel psykoterapi eller kognitiv beteendeterapi, KTB.
Jag erbjuder dans- och rörelseterapi till enskilda individer och till grupper och det finns möjlighet till både kortare och längre terapier – allt utefter det egna behovet och behandlingsmålet. Dans- och rörelseterapin har inga begränsningar vad det gäller problematik, men används ofta vid till exempel stress, relationssvårigheter, svag självkänsla, ätstörningar, trauma, sorg, psykosomatik, social fobi, ångest, depression, utmattning, anknytningsproblem, problematik förknippad med ADHD, autism med mera.
De som söker sig till dans- och rörelseterapi har ofta en längtan efter eller ett behov av att hitta andra sätt att uttrycka sig och lära sig på, än med ord. Kanske man helt enkelt inte finner rätt ord för sina tankar och känslor eller så har man inte möjlighet att använda sig av det verbala språket.
VIKTIGT! Tidigare erfarenheter eller kunskap i dans är absolut inte nödvändigt. Man behöver inte kunna dansa och funktionsvariationer är inte ett hinder för att gå i dans- och rörelseterapi.
Hur kan en dans- och rörelseterapisession se ut?
Exakt hur en session ser ut är svårt att återge, då sessioner kan se väldigt olika ut beroende på klientens utgångspunkt och förmågor, likaså om det är en terapisession i grupp eller individuellt.
En generell bild
Oftast börjar vi sessionen med ett inledande samtal innan vi går in i dansen, rörelsen och den skapande processen, där det finns rum för det egna fria uttrycket och formgivningen.
Utgångspunkten är aktuella teman, frågeställningar eller behov som kommit upp under terapin eller i behandlingsplanen. Musik och olika material, som till exempel sjalar eller bollar kan användas som stöd eller som en del i formgivningen. Efter den aktiva delen finns det alltid tid för reflektion, återkoppling och bearbetning. Det kan ske genom att försöka sätta ord på det som kom upp, genom att koppla en metafor eller annan symbol till upplevelsen eller genom att teckna, måla eller använda andra bildformliga tekniker. När man skapar bilder, metaforer och symboler är detta ofta en genväg till att hitta orden och komma till det verbala. Det hjälper också till att reflektera och integrera den kroppsliga erfarenheten, känslor och tankar med varandra och den personliga situationen eller hjälpfrågan.
Exempel 1
Olle är en ung vuxen med autism, som gått i regelbunden individuell dans- och rörelseterapi hos mig under cirka 6 månader. Han kommer in i rummet och sätter sig genast på en av stolarna med benen under kroppen.
Vi börjar vår timme tillsammans genom att jag tar fram papper och penna och med hjälp av enkla teckningar och ord kommunicerar vi. Jag tecknar och skriver medan han använder nickningar och blickar.
Jag bjuder upp honom till rörelse genom att fråga om han vill dansa med mig idag. Han svarar genom att börja röra på sina fingrar på sitt karakteristiska sätt. Jag följer med honom och tillsammans rör vi på våra fingrar på hans sätt. Han leder och jag följer. Det blir startpunkten för vår dans idag. I slutet av rörelsestunden jobbar vi fortfarande med händerna men nu har armarna också fått följa med och rörelserna med händerna ser annorlunda ut, de har fått en annan karaktär och andra rörelsekvalitéer.
Under vår dans tillsammans har vi också bytt roller några gånger. Under korta stunder har jag varit den som leder dansen och Olle den som följer – att följa är nytt för Olle, likaså många av de rörelser som vi dansade/använde idag.
Vi avslutar dansen med samma ritual varje gång – en andningsövning – och alltid med samma musikstycke i bakgrunden. Därefter tar jag återigen fram papper och pennor och tillsammans tecknar, skriver och ”kluddar” vi på samma papper tillsammans tills klockan ringer. Klockans ljud är signalen att det är dags att fortsätta till nästa punkt på dagen.
Ways of seeing
Grunden för mitt arbetssätt
Ways of Seeing är en dans- och rörelseterapeutisk metod som är inriktad på spädbarns och barns psykiska hälsa samt relationen mellan föräldrar och barn. Kärnan i dans- och rörelseterapin är tron att all form av icke-verbala handlingar är potentiell kommunikation. Inom Ways of Seeing står barnet centralt och metoden ger varje barn, oavsett ålder och förmåga, möjlighet att dela tankar och känslor i en miljö som är lekfull och som tar hänsyn till individuella behov, kommunikationsstilar och eventuella sensoriska känsligheter.
Målet med Way of Seeing-metoden är att stödja varje barn i att känna sig sedd, förstådd och lyssnad till genom kreativa upptäcktsfärder. Målet är även att stödja och ge föräldrar verktyg för att se, förstå, lyssna och hålla sitt barn på det sätt som just deras barn behöver. Dans, rörelse, musik, lek och övningar i kroppsmedvetenhets är de viktigaste verktygen för kommunikationen. Barnen får möjlighet att uttrycka sig samtidigt som de tränar på viktiga färdigheter i kommunikation, självreglering och socialt samspel.
Aktiviteterna stödjer utvecklingen av intersubjektivitet genom att hjälpa barnen (och eventuellt föräldrarna) att lära sig tänka på, prata om och läsa av icke-verbala uttryck, kroppsspråk, tankar och känslor – både sina egna och sina kompisars – genom att följa och reagera på handlingar och personliga kreativa uttryck.
Den dans- och rörelseterapeutiska metoden Ways of Seeing är utvecklad av dr Suzi Tortora som är dans- och rörelseinriktad psykoterapeut, verksam i USA. I dagsläget är vi ett tiotal terapeuter utspridda över hela världen som är utbildade, specialiserade och certifierade utövare i metoden.